Vad händer med team och organisationer när en agil coach går in genom dörren och svingar med sin magiska trollstav? Och vad händer när den agila coachen försvinner? Citerus konsult Tobias Modig ger er tips hur ni undviker den agilifierade varianten av “The Walking Dead”.
Vi behöver jobba annorlunda….
Orden kom från en av utvecklarna i teamet. Övriga i rummet släppte tangentborden och tittade upp. Någon sken upp som en sol, andra såg minst sagt skeptiska ut. Heta diskussioner bröt ut och åsikterna haglade.
– Det funkar väl bra som det är?
– När inte Kenneth är här vet ju ingen vad vi ska göra!
– Vi får ju aldrig jobba klart med något, det kommer alltid något “viktigare” i vägen.
– Jag har hört att det där agile ska vara bra.
45 minuter senare togs i alla fall ett konsensusbeslut. Något behövde göras. Frågan var bara vad. Den gemensamma uppfattningen var att det förmodligen hade något med det agila att göra.
En agil coach på plats
Lyckligtvis satt Google inne med svaret. Det var bara att lyfta luren och ringa en vass agil coach. Agila coacher är tydligen mästare på att föra in agila arbetssätt i traditionella organisationer och inte minst trollkarlar när det gäller att trumma igång trötta utvecklingsteam och få dem att jobba smartare. Det lät precis som det teamet behövde.
Några veckor senare var det dags, den agila coachen var på plats. I samma veva skickades några utvalda teammedlemmar på en Scrum Master-kurs. Allt rullade på i en makalös fart, förändringens tid var inne! Utvecklingsteamen var lyriska, ledningsgruppen till en början skeptisk men veknade så sakteliga när de upptäckte att produktiviteten faktiskt ökade. Allt var guld och gröna skogar.
En agil coach lämnar uppdraget
Efter ett halvår hände något. Teamet ansågs klara sig på egen hand och vår käre vän, den vassa agila coachen, drog vidare mot nästa utmaning. Sakta men säkert började organisationen att tumma på principerna. Det där med WIP-limit kanske inte var så viktigt ändå? Måste man verkligen bryta ned sin epic i user-stories och sub-tasks? Visst kan man sitta på en stand up? Agila manifestet är väl ändå mer av en intention?
När något år passerat jobbade teamet återigen på samma vis som man gjorde innan den vassa agila coachen kom. Det som återstod av de forna agila glansdagarna var några bleknande postit-lappar på en utnött scrumtavla, en handfull rutiner som gjordes slentrianmässigt samt några planning poker-kortlekar som låg i ett hörn och skräpade.
Den agila zombieapokalypsen
Teamet hade drabbats av den agila zombieapokalypsen. På håll såg det kanske funktionellt och aktivt ut men ju närmare man kom, desto mer syntes det att det var livlösa varelser som utförde uppgifter som inte tillförde något som helst värde.
Jag tror att många med några konsultår på nacken känner igen sig. De flesta har säkert sett exempel på utvecklingsteam där såväl struktur som effektivitet sakta degenererat över tiden.
Varför blir det då så här?
Ge mig en syndabock, någon att skylla på. Är det teamets fel? Agila coachen? Organisationen? Sannolikt är det ingens fel att det blivit så här men alla hade garanterat kunnat agera annorlunda.
Så undviker ni den agilifierade varianten av “The walking dead”.
Tips till organisationen:
En coach ska i mina ögon vara just en coach, inte personen som gör jobbet. På fotbollsplanen springer inte coachen in och lägger den avgörande straffen i slutminuten och detsamma borde gälla i vår verksamhet. Coachen kan bidra med idéer, komma med råd och ge stöd men jobbet med kontinuerliga förbättringar bör komma inifrån teamet. Därför måste organisationen ge utrymme och skapa möjligheter för teamet att utforska sina egna arbetssätt och ge teamet en möjlighet att bygga sin egen framtid. Se därför till att teamen får de förutsättningar som krävs för att kunna ägna sig åt kontinuerliga förbättringar. Det ska vara en del av den naturliga vardagen.
Tips till den agila coachen:
Jag har sett otaliga exempel på energiska agila coacher, fantastiska människor med en sprudlande energi som bubblar över av förändringar och experiment. Ibland upplever jag dock att målet verkar vara att ha så stor påverkan som möjligt och därmed genomföra så många revolutionerande idéer som det går under kortast möjliga tid.
Även om syftet är gott så är det här uppåt väggarna fel. Självklart ska man kunna experimentera och misslyckas men målet borde vara att endast genomföra de förändringar som organisationen klarar av att fortsätta med efter det att coachen lämnat. Allt utöver det kommer på sikt att bli till en börda, en katalysator som drar teamet mot en zombiefierad framtid. Hellre då att genomföra de ändringar som organisationen klarar av att ta till sig och därefter återvända efter en tid och hjälpa organisationen att ta ytterligare steg. Rom byggdes inte på en dag och det kommer inte heller att gå att stöpa om en utvecklingsorganisation i ett nafs.
Tips till den enskilde teammedlemmen:
Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk och team är inget undantag. Som medlemmar i ett team har vi därför alla ett ansvar till att föra teamet framåt. Dels genom att ständigt söka förbättringar men också genom vårt eget beteende och hur vi påverkar omgivningen. Försöker du vara en vitamininjektion för teamet eller är du en zombie som agerar slentrianmässigt?
Går du till det dagliga avstämningsmötet och funderar på hur du ska få det att låta som att du gjort så många viktiga saker som möjligt eller går du dit för att lära dig av din omgivning och se om det finns någon som behöver din hjälp?
Tipset till dig som teammedlem är att agera som just en medlem i ett team. Släpp ditt eget ego och börja sätta teamets gemensamma framgång främst så ökar sannolikheten att du aldrig behöver vara del av en agil post-apokalyptiskt zombievärld.
