Vad är det som händer under livet som gör oss till de personer vi faktiskt är idag? Vilka människor träffar vi? Vad får vi för kommentarer och feedback som ger oss aha-upplevelser och som förändrar och förädlar oss? Här bjuder Tobias Modig bjuder på SIN historia.
Världshistorien är fylld av händelser som har förändrat människor, förändrat tillvaron och ibland påverkat hela världshistorien. Många gånger är dessa händelser också starkt förknippade med några bevingade ord. I vissa fall har dessa ord uttalats i efterhand men vid andra tillfällen har det till och med varit så att själva förändringen aldrig ens hade inträffat om det inte vore för dessa ord. Sovjetunionens kollaps, den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen och kampen för allas rätt till utbildning är exempel där ordet har varit en bidragande orsak till stora förändringar.
“I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin, but by the content of their character.”
Martin Luther King (augusti 1963)
“The Soviet people want full-blooded and unconditional democracy.”
Michail Gorbatjov (juli 1988)
“One child, one teacher, one book and one pen can change the world.”
Malala Yousafzai (juli 2013)
Så är det också för mig, det finns ett antal tillfällen som påverkat och format utvecklaren Tobias. Personer, händelser och bevingade ord som förändrat mig och som fått mig att öppna ögonen. Självklart har detta inte varit av samma dignitet som ovanstående men faktum är att utan dessa tillfällen hade jag inte varit den jag är idag. Jag bjuder därför in till en liten resa där utvecklaren Tobias förändras från den unge, självsäkra killen som alltid hade rätt till den person jag är idag.
Människor är sällan onda
Vi börjar vår färd genom att vrida tillbaka klockan till slutet av 90-talet och förpassar oss till Universitetet i Örebro. Jag har en diskussion med min lärare Anders efter att någon opponerat på en uppsats jag skrivit. Som så många gånger förr vid den här tiden så visste jag bäst. Något som för övrigt alla mina klasskompisar också gjorde. Det resulterade i att dessa lektioner ofta var ganska hetsiga men sällan särskilt givande tillställningar.
Plötsligt säger Anders,
“Tobias, du har inte tänkt tanken att dina kompisar kanske säger det här för att hjälpa dig?
De kanske vill att din uppsats ska bli bättre?”
Första tanken som for genom mitt huvud var självklart, “vadå bättre, den är ju redan i det närmaste perfekt” men hans ord etsade sig fast i mitt huvud. Allt kanske inte alltid behöver vara ett krig, ibland vill människor faktiskt bara hjälpa till även om det låter som det motsatta. Vid andra tillfällen så har de helt enkelt bara en annan utgångspunkt men det är ytterst sällan som de bara är sugna på att bråka utan anledning. Det här förändrade i alla fall mig i grunden och numer försöker jag alltid ha utgångspunkten att folk i min omgivning faktiskt menar väl.
Återuppståndelsen
Jag hade ur många perspektiv en fantastisk första arbetsgivare där jag tidigt lärde mig vikten av att jobba tätt med kunden och att träffas öga mot öga. Dock var vi ganska djupt rotade i gamla tekniker. Modern systemutveckling var mer eller mindre okänt för mig. Det värsta var att jag inte heller förstod att jag var en utvecklarvariant av Shaboom, passé och helt utan framtid. Räddningen sprang jag på lite av en slump när jag snubblade över boken “The pragmatic programmer”. Den fick mig verkligen att inse hur lite jag visste och att det dessutom var mitt eget ansvar att göra något åt det. Det var dessutom så att jag själv hade allt att vinna på att ta ansvar över min egen utveckling. Eller som boken uttrycker det,
“An investment in knowledge always pays the best interest”
Som en följd av min nyvunna insikt (att jag måste ta ansvar för min egen utveckling) började jag läsa böcker, gå på konferenser, springa på meetups och följa bloggar. Ouch, vilken käftsmäll jag åkte på. På ett halvår förändrades självbilden från att jag var en ganska skarp utvecklarhjärna till en förundran över att jag ens hade ett jobb. Det var så mycket som jag inte kunde och jag fick så många insikter om vilket skräp jag suttit och producerat.
Nu fanns det bara två vägar att gå. Antingen bryta ihop, ge upp och satsa på en fotbollskarriär eller att bryta ihop, komma igen och återuppstå som en utvecklare som faktiskt tar ansvar, är mån om sin kompetens och som är kvalitetsmedveten. Lyckligtvis valde jag att bita ihop och återuppstå som en mer ansvarstagande utvecklare.
Den goda utvecklaren växer fram
När jag ser tillbaka på mina tidiga år som utvecklare så är det som sagt med viss förvåning över att någon ens ville ha mig arbetandes i sitt bolag. Jag kände inte till rutiner som borde varit självklara. Exempelvis automatiska tester fanns inte i min begreppsvärld och elementära saker som hur klasser och metoder borde namnges var inget jag funderade över. “Gang of fours” resonemang kring patterns var inget jag hade någon aning om men jag utvecklade i alla fall mitt eget pattern, CPP – “Copy Paste Pattern”. Det visade sig vara ett utmärkt sätt att göra saker fort och fel och jag använde det så ofta jag bara kunde.
Om “The pragmatic programmer” var nyckeln till mitt uppvaknande rent insiktsmässigt så var Kent Becks “Extreme Programming Explained” ett motsvarande uppvaknande när det kom till det tekniska. En bok fullproppad med tekniker som höjde kvaliteten på allt jag gjorde. Plötsligt anammade jag TDD. Jag försökte designa min kod så enkelt som möjligt och inte minst så kom jag till insikten att det faktiskt var kul och nyttigt att jobba tillsammans. Jag kravlade helt enkelt ut ur grottan, lämnade livet som en stereotyp kodapa och blommade ut till någon som gillade att diskutera kod och lösningar. Plötsligt var jag en person som föredrog att sitta tillsammans med mina utvecklarkollegor och bygga saker ihop. Inte minst förstod jag också att vara en duktig utvecklare inte i första hand hänger på hur smart man är utan snarare på hur man jobbar. Eller som Kent Beck själv har uttryckt det,
“I’m not a great programmer; I’m just a good programmer with great habits.”
Ego-boosten
För några år sedan gav jag ett tal på utvecklarkonferensen Jfokus på temat “Teknisk coaching” om hur man som en mer erfaren utvecklare kan hjälpa sina kollegor att utvecklas. Även om det blivit några konferenstal genom åren så kan jag ändå inte påstå att tala inför 500 personer är något jag gör med en klackspark. Nervositeten infinner sig fortfarande, det dåliga självförtroendet viskar i mitt öra och rädslan för att det ska bli något form av fiasko är minst sagt påtaglig. Denna gång blev det inte bättre av att utvecklargurun, BDD-grundaren och förebilden Dan North gled in ett par minuter innan jag skulle börja och slog sig ned för att lyssna. Hur som helst, jag höll min presentation och tyckte personligen att det gick relativt bra. Äntligen kunde jag slappna av och njuta av resten av konferensen utan att ha den där gnagande känslan av att en personlig katastrof var i annalkande.
Ett av talen jag därefter valde att gå på var just Dan North som talade på temat “Beyond Features” och plötsligt ryckte jag till. Nämnde just Dan North mitt namn?
Döm av min förvåning när han någon minut senare återigen citerar mitt tidigare tal,
“Like Tobias said…”
Innan hans 45 minuter var till ända hade han på ett eller annat sätt refererat mig inte mindre än fyra gånger. Fyra gånger! Efter det skuttade jag runt på små rosa moln som en nyförälskad 12-åring resten av konferensen. Med lite perspektiv till det hela så så väljer jag att se det som ett bevis på att skillnaden mellan superstjärnor och oss vanliga människor trots allt inte är så stor. Vi har alla möjligheten att bli fantastiska förebilder och grymma på det vi gör!
Aha-upplevelsen
När jag pluggade på universitetet var den agila rörelsen i sin linda. Den berömda skidresan till Utah låg fortfarande ett antal år bort, Kent Becks XP-bok fanns inte och de lättrörliga metoderna var inget man pratade om bland den stora massan.
Istället var det “Big design up front” som gällde och metoderna som diskuterades var tyngre än vattnet från Rjukan. Under mina första, stapplande yrkesår var detta också det dominerande synsättet. Utveckling handlade mest om att översätta skisser och specifikationer till kod och databastabeller.
Dock var det något som skavde och gnagde, trots alla timmar vi spenderade på att analysera och specificera så poppade det alltid upp saker under utvecklingen. Den slutgiltiga lösningen blev sällan ens i närheten av den ursprungliga specen.
Vad det berodde på var uppenbart, jag var helt enkelt för dålig på att designa lösningar. Därför gick jag till chefen och bönade om att få gå kurser i RUP och UML-diagram för här skulle det bli kvalitet på specarna. Om jag bara hivade in några diagram till, fyllde på med ytterligare några workshops och planerade bättre så skulle det bli ordning på torpet.
Sagt och gjort, några kurser och en Rational Rose-installation senare så var det dags, jag var äntligen en specifikations-ninja.
Döm om min förvåning när det snarare gick sämre än bättre, ett faktum som faktiskt gäckade mig i några år. Det var egentligen inte förrän många år senare som polletten verkligen ramlade ned när Citerus-bekantingen Tobias Fors slog huvudet på spiken med projekt-paradoxen,
“The project paradox: making the biggest decisions when knowledge is at its absolute lowest.”
För mig är detta en av den agila rörelsens absolut viktigaste budskap, att alltid fokusera på lärandet och att agera utifrån detta i form av lättrörlighet och förändring.
Så nu har vi kommit till slutet av denna berättelse men förhoppningsvis har jag ännu inte nått slutet av min förändringsresa. Jag hoppas att jag har fler ögonöppnare som väntar runt hörnet och att det finns fler bevingade ord som kommer att påverka mig och forma mig i framtiden. Eller som Winston Churchill uttryckte det:
“To improve is to change; to be perfect is to change often.”
