Är agil förändringsledning en enda kompetens och en enda process där ett enda verktyg eller ramverk räcker för att ge den önskade förändringen? Esbjörn Hyltefors har oberserverat tre olika sorters agila förändringsledartyper: Förbättraren, paradigmskiftaren och holistikern.
Förbättraren
Förbättraren kan liknas vid en mekaniker i ett F1-stall. Med sin expertis, erfarenhet och uppfinningsrikedom arbetar hon för att 
skärpa befintliga processer och verktyg så att effekten stegvis blir allt bättre. Varje enskild förändring ger – i bästa fall – bara en liten förbättring, men eftersom nya hypoteser testas kontinuerligt och framgångarna staplas på varandra blir resultatet över tid ett pärlband av kontinuerliga förbättringar.
Typiska aktiviteter för förbättraren är att identifiera flaskhalsar, undanröja hinder och implementera finjusteringar. På samma sätt som F1-mekanikern inte kommer producera en helt ny bil som bryter mot F1-reglerna eller erbjuda föraren en helikopter istället, så kommer förbättraren inte att skapa revolutionerande effektiviseringar eller föreslå att organisationen helt byter ut sina grundläggande processer.
Förbättraren ogillar personer som inte ser tjusningen med att varje dag göra sitt jobb lite bättre än dagen innan och som är nöjda med att bara följa processerna på samma sätt som vanligt. Förbättraren ogillar även personer som är allt för visionära och som föreslår stora förändringar med stor risk och stora möjligheter, som att byta ut processen helt och hållet, eftersom det antingen är regelvidrigt, allt för riskabelt eller både och.
Paradigmskiftaren
Paradigmskiftaren ogillar också personer som nöjer sig med sakernas tillstånd men är annars på många sätt förbättrarens motsats. Istället för att utföra eller förespråka mindre förändringar, som var och en ger positiv men liten effekt, vill paradigmskiftaren identifiera EN eller ett fåtal omvälvande förändringar som har potentialen att ge en enorm effekt i ett enda svep. Revolutioner och transformationer uppskattas eftersom de har potential att snabbt införa kraftfulla tankesätt, rensa ut 
gamla idéer och lägga grunden för helt nya möjligheter.
Vanliga aktiviteter för paradigmskiftaren är workshops för att ta fram, introducera, förankra och utbilda inom nya principer och metoder. Exempel på verktyg är att sätta upp till synes omöjliga mål och fundera över hur de ändå kan uppfyllas. Paradigmskiftaren kan liknas vid en magiker som utmanar våra invanda föreställningar om vad som är möjligt. Eftersom byten av grundläggande processer ofta är (eller anses vara) vågspel och kräver ett “leap of faith” får paradigmskiftaren ofta börja med ett pilotprojekt. Att driva mindre förbättringar med låg effekt i små iterationer gör paradigmskiftaren uttråkad och rastlös.
Paradigmskiftaren ser sig inte nödgad att följa ramar och regler, eftersom den (planerade) stora effekten mer än väl borde motivera extraordinära insatser. Medan förbättraren gör sina förändringar innanför regelbokens ramar sätter paradigmskiftaren istället stolthet i att tänka okonventionellt och outside the box. Att bryta mot en eller ett par regler är snarast en förutsättning för att åstadkomma banbrytande förändring.
Relationen mellan förbättraren och paradigmskiftaren
Det bör inte komma som en överraskning att förbättrare och paradigmskiftare ofta kommer dåligt överens, trots att de lever i en sorts symbios, med ömsesidiga beroenden:
- Förbättrarens kontinuerliga insatser inom ett visst paradigm tenderar att ge mindre och mindre effekt allt eftersom processen optimeras mot gränsen för vad som är möjligt. För att inte hamna i stagnation krävs paradigmskiften.
- Paradigmskiftaren tenderar att undervärdera behovet av kontinuerliga förbättringar när paradigmskiftet väl har skett. Den utlovade effekten – som motiverade paradigmskiftet – uppstår sällan omedelbart men kan realiseras med hjälp av tålmodskrävande justeringar från Förbättraren.
En mindre uppenbar iakttagelse är att både förbättrare och paradigmskiftare lätt kan hamna i konflikt med andra förändrare av samma “sort” om de arbetar i eller mellan olika paradigm. Anledningen är en viss “bias” för just den förändring man själv är van vid och arbetar med. En paradigmskiftare är exempelvis inte – vilket man skulle kunna tro – positiv till alla sorters paradigmskiften utan främst sådana som han själv har arbetat med och anser är nödvändiga.
Ett annat exempel på krock mellan förändringsledare av samma typ är att metoder som fungerat väl för kontinuerliga förbättringar inom ett visst paradigm kan vara verkningslösa eller till och med kontraproduktiva inom ett annat paradigm.
Holistikern
Det faktum att olika paradigm kräver olika kompetens, oavsett om man vill förändra dem eller arbeta inom dem, leder fram till 
en tredje förändringsledartyp. Holistikern är expert på ett större område med flera paradigm och arbetar utan förkärlek för något av dem. Hon studerar olika förändringar, samt förutsättningar i form av exempelvis befintlig kunskap, kultur, mindset, erfarenhet och ambitioner, för att hitta nyckelfaktorer för lyckosamma och beständiga förändringar. Med dessa som grund kan holisitikern föreslå vilken typ av förändringar som har utsikt att lyckas och vilken typ av förändringsledare som bör driva på förändringen.
Vanliga aktiviteter är intervjuer, observationer och experiment. Holistikern förhåller sig objektiv och ickedömande, likt en antropolog eller detektiv som studerar fakta och söker samband, utan att blanda in sina egna värderingar. När både förbättraren och paradigmskiftaren ofta har en förkärlek för att skrida till olika typer av handling, kan holistikerns analys vara att den bästa vägen framåt är att inte förändra.